Inga fler tvångssteriliseringar!

I morse samlades kring 400 personer på Mynttorget i Stockholm för att demonstrera mot tvångssteriliseringar. Delar av FemPers redaktion hade letat sig dit i den råa morgonkylan. När vi kom gående från tunnelbanan spred sig i mig en varm känsla då jag såg regnbågsflaggorna och skaran människor – av alla kön, allt från folkpartister till anarkister, med hundar och barn och plakat – stå samlade. En skara som sa: nu är det nog!

Själva sakfrågan – att Sverige fortfarande tvingar människor att sterilisera sig – gör mig så förbannad och ledsen att jag har svårt att formulera något vettigt om det. Sådana gånger är det lyx att få gå på demonstration. Känner stor tacksamhet gentemot alla människor och organisationer som kämpar och driver på för att också transpersoner ska erkännas mänskliga rättigheter. Många av dessa kämpar var där i dag. Någon kristdemokrat såg jag dock inte till. Förstår de vad deras snäva världsbild ställer till med?

Den sista som greppade mikrofonen på Mynttorget innan demonstrationen upplöstes var Warren Kunce, som höll ett brandtal och samtidigt illustrerade sitt budskap genom att klä av sig. Det var nog inte bara RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund som blev rörd till tårar av framförandet, som du kan läsa i sin helhet på Kom Ut-bloggen.

Glöm nu inte att det hålls demonstrationer i flera städer de kommande dagarna. I Luleå (i dag!), Göteborg, Uppsala och Malmö.

Och du kan fortfarande skriva på uppropet som snart ska överlämnas till Fredrik Reinfeldt.

xx/redaktör Råghall

Eufori och ovisshet

"Jag är så glad att jag är feminist!" utropade sportredaktören spontant när vi skålade för att fira hur bra hon lyft frågan om sexismen inom idrottsrörelsen som samhällsproblem. Utan att blinka utmanade hon riksidrottsbasens strutsattityd på bästa sändningstid i fredagens Aktuellt. 

Avslöjandet om innebandytränarens sexistiska träningsmetoder för ett P14-lag i Ängelholm gav enormt eko, toppnoteringar i läsarstatistiken och det har twittrats och bloggats om Feministiskt Perspektiv som aldrig förr. En nästan euforisk känsla. 

Nu när sexismen fanns nedtecknad för alla att se, svart på vitt, kunde den diskuteras på allvar. Det är hoppingivande. Kritiken blir så klart svår att avfärda för alla som säger sig vilja ha ett jämställt samhälle, men visat liten beredskap att arbeta praktisk och uthålligt för att nå målet.  

Hur ta vara på detta och ytterligare lyfta diskussionen från det enskilda fallet? Hur få genomslag också för alla väl genomarbetade artiklar om antifeminismen som dominerade förra numret i övrigt? Det är sådant vi pratar om på redaktionen just nu. För tänk om vi kan skapa förståelse för att det går att både älska sport och hata sexism? Tänk om sportälskande kvinnors plats i sportens värld blir så självklar att sexisterna faktiskt blir harmlösa?

Feministiskt Perspektivs sportavdelning är redan en liten fristad med vasst utåtriktad udd. Men samtidigt som glada tillrop och erkännanden strömmar in från storheter som Pia Sundhage och Bettan Andersson lever vi i ovisshet. Fortfarande vet vi inte hur många som tänker förlänga sin prenumeration. Det vet vi först på fredag, då betalningstiden för förnyelser löper ut för den första stora grupp av prenumeranter som gjorde lanseringen av tidningen möjlig för ett drygt år sedan. 

Vi behöver både er och fler, så berätta gärna om oss. Skulle sedan alla som följer oss på Facebook också teckna en prenumeration finns inga gränser för vad vi kan åstadkomma. Så känns det en dag som denna. Rafflande och riktigt, riktigt bra!

/Redaktör Rönngren

Feminister har roligare

Ja det tror jag!
 Vi skrattar, debatterar, gråter, kämpar och älskar. Vi har inte valt att delta i något könskrig.  Men däremot har vi alltid gjort motstånd mot förtrycket. Att vi misshandlas, mördas, våldtas är en verklighet vi kvinnor lever i vare sig vi vill eller inte. I kampen vävs vi samman. Vi kanske inte alltid delar samma väg till förändring, men vi har samma mål.  

Skrattet. Vi skrattar så vi viker oss dubbla här på redaktionen. Inte minst när vi googlar vad våra antagonister kallar oss på nätet. Det är en salig massa vill jag lova. Men kärt barn har många namn.

Torsdagar är kämpiga, vi sliter vårt hår. Hets, hets, hets. Men vi är trygga här. Ingen sexism, rasism. Inga knivar i ryggarna på varandra. Det är sant. Tänk er, vi kan samsas.
Passa er världen. Skrattet kanske smittar.
Ali som har kramp i twitterarmen

Veckans förlossning har börjat

Kulturredaktör Melkersson sprutade just ner sig själv med handsprit, vilket sedemera stänktes på utrikesredaktören Rönngren som i sin tur fick en automatisk tanke och trodde det var spott. Ja...ungefär så har vi det.
Själv sitter jag och gnuggar rumpa, för att det kliar av mina alltför varma trosor.
Men, men , en tidning kommer att levereras i morgon och vårt scoop som jag har felaviserat på twitter och facebook dundrar ner som en som en mäktig frispark rätt i klykan kl 7.00.
 Ett fett nr med massa matnyttigt för feminister, ickefeminister och framför allt om feministhatare. Kampkramar från redaktionen. I morgon föds första dubbelnumret 2012.
Sportredaktör Ali

Vad är det som provocerar?

Häromdagen blev jag introducerad till en äldre kvinna av en gemensam bekant. Kvinnan frågade vad jag sysslade med. Jag skriver för en tidning som heter Feministiskt Perspektiv, svarade jag, känner du till den?

Hon svarade inte på min fråga utan startade en utläggning om att hon minsann aldrig haft några problem i livet, hon hade lyckats ta sig fram bra och hade inte haft några som helst bekymmer av att vara kvinna – fick jag veta – visst var hon för att kvinnor och män skulle ha lika lön, men i stort var "det där" inget hon hade brytt sig om. Punkt.

Efteråt har jag tänkt på hur starkt hon reagerade på f-ordet (är ganska säker på att det var det som triggade igång hennes utlägg). Vad är det med feminism som provocerar så?

Delvis handlar det nog om feminismernas anspråk på att synliggöra maktordningar mitt ibland oss, ifrågasätta mönster och förändra ojämlikheter. Det är sådant som Feministiskt Perspektiv sysslar med. Vi gräver där vi står, belyser orättvisor och skevheter i stort och smått. Till skillnad från kvinnan jag mötte ser jag inte feminism som något jobbigt, störande, utpekande – utan som ett sätt att nå en värld där så många som möjligt kan ta sig fram i livet utan bekymmer, diskriminering eller förtryck.

xx/Råghall

Ps. I morgon smäller det – nytt nummer och inte vilket nummer som helst. Håll utkik!

I väntans tider

Hohoho, und so weiter. Snön smälter vit från taken, endast kulturredaktörn är vaken. Nåväl, en sanning med modifikation, förstås. Och det inte bara för att FemPers-redaktionen naturligtvis är medveten om att det finns en värld norr om Södermalm, där snön förmodligen ligger kvar snyggt och prydligt på både tak och grenar och en hel rad andra väl valda vintriga ställen.

Utan framför allt för att kvällens raffel är att andra delar av redaktionen bränner midnattsoljan av långt mer giltiga skäl än nämnda kulturredaktörs (dvs. teknikbekymmer, bulimisk kulturkonsumtion, lite rödvinsdrickande, allmänt prokrastineringsbeteende - kort sagt det ständiga arbetet med att vara en total parodi på sig själv).

På fredag, govänner, kommer nämligen FemPers starta publiceringsåret 2012 med ett tvättäkta scoop. I detta nu sitter flitiga redaktionsmedlemmar och lägger sista handen vid den text som förhoppningsvis kommer att ruska om valda delar av samhällskroppen.

Vad det gäller? Nix, inte ett ord kommer att yppas via detta klibbiga tangentbord. Allt jag kan säga är att det kommer att bli oväsen av bästa slag. Och glöm inte var ni läste det först.

xx /Melkersson

Nytt år nya tag!

Åter efter välbehövligt juluppehåll. De flesta i redaktionen hade lyckats hålla sig borta från arbete relativt väl, vilket får ses som en prövning. Vi vill ju alla så mycket att vi nästan höll på att glömma bort att fira ettårsdagen. Tur att Lisa fixat fint fika så vi kunde utbringa ett leve.

Prioriteringar för närmsta numret är nu fastlagda. Det blir ånyo ett dubbelnummer. Ett – utan att avslöja för mycket – på många sätt avslöjande nummer. Vi är på gång kära läsare. Redaktörer sitter och knattrar på tangentborden, varvar tupplurar med att bearbeta feministiska scoop. 

Välkomna att följa med oss ett år till. Hurra!

xx/red