måndag 15 oktober 2012

Låt FemPers blomma!

Det var på ett (vårt enda) marknadsföringsmöte i maj som vi kunde konstatera att vi, vid sidan av tidningen, också administrerade ett konto på Facebook, ett på twitter, ett på Newsdesk, ett på Vimeo och ett på YouTube, ja och så bloggen. Sedan dess har vi skaffat Bambuser- och Soundcloudkonton också. Och så våra personliga konton... Vi kom fram till att det var lite mycket och att vi skulle prioritera tidningen, ja och facebook och twitter, framför bloggen. Det är därför det är glest mellan uppdateringarna här.

Därmed inte sagt att det inte funnits saker att berätta om. Som arbetet med Feministisk Tribunal eller antologin Det heter feminism! som utkom i september. Eller arbetet bakom Fempersteve eller Fempersradioserien Wäckarklockan. Men vi har inte hunnit, helt enkelt. Några av våra barn har undrat om vi jobbar på Facebook? Det blir lite svårt att hävda att de ska lämna datorn och gå ut och leka när vi själva sitter fjättrade.

Meningen med FemPersbloggen var att berätta om produktionen, och kanske hade det varit bra om vi hade hunnit, för då hade fler vetat om hur det egentligen ligger till: att vi trollar med knäna. Vi är fortfarande bara några stycken, varav endast 2 personer arbetar heltid, en på 75 procent, en på femtio och två på 25. Och så en hoper frilansare på det, vilka finansierars sitt skrivande hos oss genom att arbeta hos andra.

När facit damp ner i knäet på oss för några veckor sedan bestämde vi oss för att vänta några dagar med att berätta det; att vi skulle förlora närmare 600 000 i presstöd på grund av minskat antalet prenumeranter. Vi ville inte förstöra stämningen på Tribunalen. Och något måste vi ha gjort rätt för vi har fått kritik både från aktivister och jämställdhetsarbetare – båda tycks utgår ifrån att vi är en institution.

Sanningen är att vi är ordentligt oroliga. Vi har ett tufft år framför oss. 600 000 mindre i presstöd och 300 000 mindre i prenumerationsintäkter, det är mer än en tredjedel av vår totala omsättning. Till saken hör att vi är Sveriges billigaste veckotidning – med Sveriges högsta moms ska tilläggas. Och efter endast några sekunders omvärldsanalys kan vi konstatera att vi behövs. Över 400 000 besök på sidan sedan vi startade vittnar också om det. Men vi behöver fler betalande prenumeranter för att kunna existera.

Så igen: Prenumerera! Eller ge bort en prenumeration eller twittra eller dela, melja och missionera! Vi hoppas på er och inleder härmed operation överlevnad. Vi ger det 2013, längre kan vi nog inte existera på det lägsta presstödet. Vi är nämligen emot att kvinnor jobbar gratis.

xx/red

måndag 2 april 2012

Ingång funnen till FEMPERSTV

Ja! Just i detta nu är jag igång med matlagningen! Melkersson är ute på en nödvändig rutt.Snart anländer två killar som ska stå för filmningen i kväll. Underbara människor.

Håller just i min hand en megastor Zuccini. Den ska nu styckas upp.

onsdag 28 mars 2012

Förberedelser inför FemPers webbtv pågår. Trots mens och pms


Redaktörerna Ali och Melkersson här! Just i detta nu är vi nervösa inför mötet med Helle Klein och Tiina Rosenberg. Dessa coola brudar ska sitta med OSS och snacka. Kan låtas som no problema, men idag är vi en aning förvirrade. Mer än vanligt. Klein och Rosenberg, nu hänger allt på er. Nä vi kommer att stila till oss och leverera. Vi kan ju det här... Melker och Ali. Vi känner av, tar in och hämtar hem.
 Ses på måndag. Helvete. Vad ska vi käka????? 

måndag 26 mars 2012

Slängde mig ner på marken och deltog i solidaritetens namn

I lördags var det dags för Ofogs aktion mot vapenförsäljning. Jag var inte med från början. Men mellan hemmet och puben anlände tåget till Medborgarplatsen. Där slängde jag mig ner på marken på tillsammans med alla andra deltagare. Ofog bad oss nämligen att manifistera döda människor, där svensk vapenförsäljning är aktörer och ansvariga för människors död.

När jag skulle lägga mig ner såg jag FemPers utrikesredaktör Jenny Rönngren liggandes på marken. Sedan kom Sholeh Irani, en annan FemPers kollega och tog kort där vi låg.
Jag tycker denna manifestation var klockren, stark och tydlig. Det kändes underligt där vi låg. Levande men ändå en känsla av gemenskap med de människor som lever under krig.Att sända en gest att ni är inte ensamma. Otroligt viktigt för solidariteten enlig mig.



 Inte för att jag kan förstå hur överdjävligt, vidrigt och fruktansvärt det måste vara. Men jag ville sända ett starkt budskap till de ansvariga politikerna - jag är inte med er i dödandet av andra människor. Jag står på andra sidan barrikaden. Ni är mina motståndare.

Jag ville också visa min solidaritet med offren för dessa verdervärdiga  krig som mitt land finansierar. Jag står på er sida och jag är överlycklig att jag arbetar på en arbetsplats där vi utan att ha bestämt möte träffar varandra på en sådan manifestation.


Men ni politiker, med blod på era händer, för mig och alla andra som är emot krig bakom ljuset. Ni fifflar och donar så era ekonomiska intressen ska bli tillgodosedda till förmån för andra människors skräck och död. Ni agerar kriminellt och förtjänar ingen respekt. Min får ni i alla fall inte. Ni skrämmer mig och jag säger TVIII ER. TVIIIII ER.

Ida Ali sportred som var på språng till feministhäng och sedan även anslöt.









onsdag 21 mars 2012

Jodå, genusneutralt kan också vara urtrist

Jaha. Tokhyllade Spöksonaten på Dramaten var ju en omtumlande upplevelse - på helt fel sätt. Sällan har jag varit så intensivt, närmast panikslaget, medveten om varje minut av mitt liv som rann iväg för att aldrig komma tillbaka.

Jag hade en vag baktanke om att kanske skriva en senkommen reflektion i FemPers om Mats Eks piggt genusneutrala rollsättning. Dessvärre var det mest intressanta med den att den inte spelade någon som helst roll. För utan en sammanhållen idé eller tanke om vad som ska berättas är det nämligen helt oväsentligt om kvinnor spelar män och män kvinnor.

Och det är ju på något sätt uppiggande mitt i eländet. För levererad i ett sådant här sammanhang av hopplöst mossig och intetsägande Dramaaaaaten-teater, kanske vi vågar hoppas att den insikten kan få fäste i fler teaterskapare. Det blir så tydligt: en människas biologiska kön spelar ingen som helst roll för den roll hen ska gestalta.

Det kan bli alldeles förkrossande urtråkigt i alla fall.

xx/redaktör Melkersson

måndag 12 mars 2012

After 8 mars

Efter omfattande 8 marsbevakning manifesterade Fempers-redaktionen med feministiskt after work i både Göteborg och Stockholm – den 9 mars. Manifestationen handlade om att varje dag är internationell kvinnodag i Feministiskt Perspektiv och att samla krafter i ett avspänt format.

Och precis så blev det. Bildsvep nedan. Vi pratade nog om att ta det lite lugnare den här veckan men sedan hade vi redaktionsmöte – Sjöstedt, Marta, måste-teater och fortsättning på serien om ohälsans kön... för att nämna något av det som är på gång. Nedtrappning tycks vara en omöjlig uppgift för denna redaktion. Nåväl vi fick välkomna Josefin Lundh som är med oss två veckor och inta årets första gemensamma utelunch...



...i strålande solsken och på eftermiddagen kom två journalistikstuderande från Södertörns högskola förbi med uppgiften att titta närmare på hur det kan vara att göra en nättidning. Bra avslutning på "superveckan" och bra början på en helt ny med allt vad det innebär.

Apropå supervecka ligger artiklarna vi publicerade under veckan med taggen #8 mars olåsta så passa på att sprida de ni gillar och vill att fler ska läsa. Kanske Karin Råghalls om att de flesta föräldrar skulle vilja dela lika på föräldraförsäkringen eller Julia von Eulers om Sveriges hotade alliansfrihet.

xx/red rönngren





tisdag 6 mars 2012

Kollektivet lever i Göteborg

Jag hade glömt vilken bra kaféstad Göteborg är. Men idag fikajobbar jag mig genom staden mellan uppdragen. Gamla Junggrens med sitt fyrtiotalsmurr skulle platsa i vilken Lonely Planet som helst under kategorin "ursprungligt och urgöteborgskt". Här har varken inredning, matsedel eller klientel förändrats sen jag ventilerade min tonårsangst här under slutet av 80-talet.

Med en ägg- och sillmacka på tallriken betraktar jag de naivistiska väggmålningarna och hör en vimsig gammal dam beställa "det vanliga" och bemötas med vänliga omsorger. Det får mig att känna mig osedvanligt vänligt inställd till min gamla hemstad.

Och inte minskar den känslan när jag går den korta vägen till Göteborgs stadsteater, under uppväxten min absoluta favoritplats på jorden. Nu åker jag upp till Studion och möter kollektivföreställningen Crime Scenes ensemble. Föreställningen handlar om kön, normer och just - kollektivet. Utan manus men med givna förutsättningar har ensemblen improviserat fram en föreställning med fem kvinnor som varken dör, gråter, mår dåligt eller pratar om moderskap eller olycklig kärlek.

Herregud, kan det verkligen vara möjligt! Tänker jag och ser fram emot premiären imorgon kväll. FemPers läsare kommer förstås få en fullständig rapport om såväl uppsättning som intervju. Själv fikar jag vidare. Nu på gamla Palays, en gång tantfiket numer ett, nu med rättigheter och en inredning där - tjaa... Art deco möter nybrutalism? Eller nåt? Förvånansvärt trivsamt är det hur som helst.

xx /redaktör Melkersson