Sedan ett par veckor rasar debatten i kölvattnet efter Maria Svelands text Hatet som gör mig politiskt deprimerad. Vi har skrivit om det tidigare här på bloggen och i tidningen eftersom texten genererade så mycket uppmuntran, pepp och prenumeranter. Jag har också lagt mig i debatten i Dagens Nyheter (nej, det var inte jag som satte rubriken).
Katarina Rosengren Falk har belyst reaktionerna efter Svelands text i Feministiskt Perspektiv. Hur skuldbördan på ett märkligt sätt flyttar från de som hatar till de hatade. Mycket intressant.
Sedan dess har det antifeministiska bloggmaskineriet malt på ytterligare ett varv – från de anonymas skuggland och ut i spalterna. Det mest omtalade inlägget mot Sveland är en debattartikel i Aftonbladet signerad av socialminister Göran Hägglund. Under rubriken Medievänstern förgiftar det politiska samtalet tar han till (på ett felaktigt vis enligt vissa) den amerikanska författaren Mike Godwins modell i vilken man på ett försåtligt sätt slänger in Adolf Hitler i debatten – och därmed bevisar att man har slut på argument.
Hitler är i den aktuella kontexten är massmördaren Anders Behring Breivik, numera relativiserad som ABB i det sociala mediet twitter, och lockar uppenbarligen fram dem som vill hävda sin rätt att fortsätta ogilla feminister och muslimer oemotsagda.
Men för att känna sig personligen påhoppad på det viset måste man läsa uppsåtligen dåligt. Ingen har satt likhetstecken mellan socialministern och Anders Behring Breivik. Inte heller mellan Anders Behring Breivik och de som bloggar i eget namn.
Resonerar man så har man uppenbarligen större fördelar av att upprätthålla polariseringen i debatten än rågången mellan skuggvarelserna utan namn i bloggosfären.
Återstår den avskalade varningen: det tycks finnas ett påtagligt samband mellan en stark koncentration i den politiska mitten och ökande hat och intolerans i den politiska periferin.
Vad vinner man då på att vifta bort de underbyggda varningstecknen från alla Europas hörn, senast presenterade i Magnus Lintons omtalade nya bok De Hatade? Man slipper ta ansvar. Man kan fortsätta tjocka ihop sig i den politiska mitten och låtsas bli förvånad nästa gång det smäller på en flyktingförläggning eller ett politiskt möte.
Eller gör man som Göran Hägglunds politiska sekretariat, och förstärker de ”kulturkonservativa” dragen för att kunna fortsätta verka i den politiska ytterkanten och därmed överleva i en i övrigt tjock politiska massa. (För övrigt samma sekretariat som inte allt för länge sedan lanserade begreppet Veklighetens folk som en antites till ”kulturvänstern och feministerna”. )
I helgen blev jag beskriven som fundamentalistisk och tokfeminist, gravt narcissistisk patient, kommunistdiktatur, tokstollevänster och extremistfeminist i en och samma artikel. Av en anonym bloggare? Nej, en psykiater, tidigare överläkare och chef på Psykakuten vid S:t Görans Sjukhus i Stockholm. Han påstod sig vilja ha en saklig diskussion. Följer man kommentarerna på hans artikel kan man/han själv se vilken grad av saklighet som uppstår efter ett sådant inlägg. En sak är i alla fall säker. Det är ingen psykiater man kan rekommendera någon som är politiskt deprimerad!
Syftet med vår kartläggning, under taggen #antifeminism, var att lysa in i de sociala mediernas ideologiska mörker för att göra fler uppmärksamma på vad som händer där och på vilket sätt det drabbar offentliga feminister. Och det var intressant att se vilka som började röra på sig när vi satte på ljuset. Men den talande tystnaden från den politiska mittfåran är alltjämt mer skrämmande.
Nu är det ny vecka, nytt nummer och andra vrår att lysa upp!
xx/redaktör bratt
ps: glöm inte att registrera evenemang inför 8:e mars i kalendariet. ds
Katarina Rosengren Falk har belyst reaktionerna efter Svelands text i Feministiskt Perspektiv. Hur skuldbördan på ett märkligt sätt flyttar från de som hatar till de hatade. Mycket intressant.
Sedan dess har det antifeministiska bloggmaskineriet malt på ytterligare ett varv – från de anonymas skuggland och ut i spalterna. Det mest omtalade inlägget mot Sveland är en debattartikel i Aftonbladet signerad av socialminister Göran Hägglund. Under rubriken Medievänstern förgiftar det politiska samtalet tar han till (på ett felaktigt vis enligt vissa) den amerikanska författaren Mike Godwins modell i vilken man på ett försåtligt sätt slänger in Adolf Hitler i debatten – och därmed bevisar att man har slut på argument.
Hitler är i den aktuella kontexten är massmördaren Anders Behring Breivik, numera relativiserad som ABB i det sociala mediet twitter, och lockar uppenbarligen fram dem som vill hävda sin rätt att fortsätta ogilla feminister och muslimer oemotsagda.
Men för att känna sig personligen påhoppad på det viset måste man läsa uppsåtligen dåligt. Ingen har satt likhetstecken mellan socialministern och Anders Behring Breivik. Inte heller mellan Anders Behring Breivik och de som bloggar i eget namn.
Resonerar man så har man uppenbarligen större fördelar av att upprätthålla polariseringen i debatten än rågången mellan skuggvarelserna utan namn i bloggosfären.
Återstår den avskalade varningen: det tycks finnas ett påtagligt samband mellan en stark koncentration i den politiska mitten och ökande hat och intolerans i den politiska periferin.
Vad vinner man då på att vifta bort de underbyggda varningstecknen från alla Europas hörn, senast presenterade i Magnus Lintons omtalade nya bok De Hatade? Man slipper ta ansvar. Man kan fortsätta tjocka ihop sig i den politiska mitten och låtsas bli förvånad nästa gång det smäller på en flyktingförläggning eller ett politiskt möte.
Eller gör man som Göran Hägglunds politiska sekretariat, och förstärker de ”kulturkonservativa” dragen för att kunna fortsätta verka i den politiska ytterkanten och därmed överleva i en i övrigt tjock politiska massa. (För övrigt samma sekretariat som inte allt för länge sedan lanserade begreppet Veklighetens folk som en antites till ”kulturvänstern och feministerna”. )
I helgen blev jag beskriven som fundamentalistisk och tokfeminist, gravt narcissistisk patient, kommunistdiktatur, tokstollevänster och extremistfeminist i en och samma artikel. Av en anonym bloggare? Nej, en psykiater, tidigare överläkare och chef på Psykakuten vid S:t Görans Sjukhus i Stockholm. Han påstod sig vilja ha en saklig diskussion. Följer man kommentarerna på hans artikel kan man/han själv se vilken grad av saklighet som uppstår efter ett sådant inlägg. En sak är i alla fall säker. Det är ingen psykiater man kan rekommendera någon som är politiskt deprimerad!
Syftet med vår kartläggning, under taggen #antifeminism, var att lysa in i de sociala mediernas ideologiska mörker för att göra fler uppmärksamma på vad som händer där och på vilket sätt det drabbar offentliga feminister. Och det var intressant att se vilka som började röra på sig när vi satte på ljuset. Men den talande tystnaden från den politiska mittfåran är alltjämt mer skrämmande.
Nu är det ny vecka, nytt nummer och andra vrår att lysa upp!
xx/redaktör bratt
ps: glöm inte att registrera evenemang inför 8:e mars i kalendariet. ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar